Hade varit på konsultation hos Örjan Gribbe på Proforma Clinic där vi hade kommit överens om 275cc mp+, texturerade bakom muskeln. En dryg månad efter konsultationen skulle jag opereras och tiden dit verkligen sniglade sig fram. Under den månaden hann jag ångra mitt val av storlek ungefär varje dag. Ena dagen var jag rädd för att det skulle bli för stort och ville gå ner i storlek, andra dagen trodde jag att det skulle bli för litet och ville gå upp i storlek och nästa dag trodde jag att 275 skulle bli perfekt osv osv dag för dag. :) Det gick sällan två dagar i rad då jag kände mig helt säker. Hade en del kontakt med Örjan men slutade alltid med att jag bestämde mig för att inte ändra storleken. Det var ju ändå den storleken jag faktiskt kände mig bekväm med på konsultationen.

Dagen innan op samt på op-dagens morgon var det dags för descutanduscharna vilket jag inte alls upplevde lika farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag har rent allmänt väldigt torr hud och måste jämt smörja mig men jag klarade mig faktiskt riktigt bra. Sov i princip ingenting natten innan, bara massa tankar som snurrade, och jag anlände till kliniken 07.30, tio minuter för tidigt. Fick vänta några minuter och blev sedan invisad i rum 3 där jag fick byta om till morgonrock och tofflor samt fylla i en ny hälsodeklaration osv. Sedan ägnade jag nästan en timme åt att läsa en tidning för att hålla tankarna i styr innan Örjan kom in och det var dags att rita. Han mätte, ritade, småpratade och frågade mig en sista gång om storleken och jag deklarerade att nej nu var jag säker, jag ville inte ändra storlek trots allt. Tillade dock "Eller tror du att det hade blivit bättre?" Han svarade helt sonika "Nej" så då var ju det ur världen :)

Hade inte tagit någon nikotintablett på 8 timmar då receptionen hade sagt att jag inte fick. Nämnde för Örjan att jag var sjukligt nikotinsugen och han sa att jag visst hade kunnat få ta en men nu var vi lite för nära inpå op:en, pallade jag vänta? Han såg på mig och lovade att fixa en snabb tid. Så strax innan nio kom narkosläkaren in med en mugg tabletter som jag hällde i mig i ett svep. "Det är precis sådär man tar tabletter!" utbrast han uppskattande. Sedan var det tydligen dags. Direkt. Vi gick in i operationssalen där jag fick en grön mössa och sedan hjälpte en sköterska mig att lägga mig ner under ett fluffigt täcke. Fick en kanyl i armen, nån pulsmätare på fingret och en geléplatta på låret som hade något med elektricitet att göra. Fattade inte riktigt. Så var det dags för narkosen. Det enda jag minns var att det började sticka i ansiktet. Sa att "Nu känns det lite konstigt" och sedan var allt bara svart.

Nästa sak jag minns är hur jag vaknar på uppvaket och direkt försöker slita av mig täcket för att kolla tuttarna. Lyckas i min iver både dra loss pulsmätaren från fingret och nån slang i näsan som jag inte ens visste satt där. En sköterska kom och satte sakerna på plats igen och bad mig att ta det lite lugnt. Det gick dock inte riktigt in i mitt huvud och och jag lyckas flaxa ut dem 1-2 gånger till med mina okoordinerade rörelser. Första känslan när jag såg tuttarna i  bh:n var "Dom blev iaf inte för stora, gud vad skönt!".

Efter enn dryg timme på uppvaket så rullades jag in på mitt rum och fick lägga mig i sängen. Jag visste ju att det skulle göra ont men jag hade nog inte varit beredd på att det hela skulle göra SÅ ont. Det kändes som någon ställt ett kylskåp på bröstkorgen och samtidigt tryckte hårt från sidorna. Det gjorde ont, spännde och jag hade svårt att andas. Att ta ett djupt andetag eller röra sig minsta lilla var bara att glömma. En urtrevlig sköterska, Emma, försökte hjälpa mig med smärtan och öppnade bh:n en stund och stretchade bröstmusklerna åt mig. Så skönt! Lättnad. Hon utbrast spontant att mina bröst såg jättebra ut. Hon hade sett många Örjanbröst och att de här skulle bli riktigt fina! Det gjorde mig glad. Jag hade ju fortfarande inte sett dem själv utan BH men hade ingen energi till att göra det nu heller. Litade på hennes snälla ord. Fick lite cola, vatten och macka och någon timme senare ringde jag på hjälp för att gå på toaletten. Små saker som man inte tänker på: såsom att spola på toaletten, sätta på kranen i handfatet, trycka ut tvål osv var så svåra! Allt man i vanliga fall gör automatiskt gjorde ont och krävde stor ansträngning. 

Yterligare några timmar senare behövde jag kissa igen. Tryckte på knappen och väntade. Ingen kom. Kunde dock höra dem utanför. Kanske hade de mycket att göra? Efter tio minuter tryckte jag igen. Inget kände. Hörde dock hur de var inne hos mina rumsgrannar. Kissnödig. Småpanik. Ont. Ledsen. Efter tredje gången insåg jag att knappen nog hade pajjat. Tyckte oändligt synd om mig själv. När jag hade gjort det en stund gjorde jag några försök att ta mig upp men var inte ens i närheten av att lyckas. Slutade bara med att jag lyckats flytta kroppen 1mm till priset av ordentlig smärta. Ville bara gråta. Men hur som haver så lyckades jag tillslut ta mig upp (!), det tog dock nästan 30 minuter och jag måste ha sett riktigt skrattretande ut under processen. Men kände mig som en superhjälte när jag tillslut satt där på sängkanten. Huvudändan på sängen var uppfälld så jag var halvsittande. Så här tar man sig upp utan att använda varken bröstmuskler eller armar:

- Flytta vänster ben millimeter för millimeter för millimeter tills smalbenet är över sängkanten. Följ succesivt efter med höger ben tills båda smalbenen hänger lodrätt ner mot golvet.

-Nu ligger du som ett skruvat L, överkroppen ligger på rygg i sägen, låren ligger i 90 graders vinkel in mot rummet och benen hänger ner över sängkanten. Armarna ligger slappa längst sidorna, de kan du inte använda alls.

- Nästa steg är att tilta huvudet mot huvudänden av sängen och använda huvudet för att långsamt knuff-knuffa dig upp i sittande position (fortfarande utan att använda armarna) och tillslut: voila! Så sitter du upp på sängkanten! Victory!

Haltade iväg till toaletten och passade på att öppna BH:n och spana in brösten. Fick en smärre chock. VAR någon stans var det jättefina?! Ville skratta högt men det gjorde för ont. Det ena bröstet såg ut som ilsken, stenhård strut och det andra var fyrkantigt och såg ut som en ihopknycklad cola-burk. Succe! Bröstvårorna var som två små koner och i profil såg brösten ut som två oformliga, krokiga barbapappor.

Sov mycket dåligt den natten. Hade jättevårt att somna och blev aldrig av med smärtan. Tror att jag hann sova nån timme innan jag hörde att frukosten rullades in. Lyckades ta mig upp själv och på med morgonrocken. Just det! Hade ju kommit på ett nytt sätt att ta sig upp som bara tog några minuter istället för 30 minuter och det fungerade när sängen inte var lika uppfälld, jag kallar knepet: köpttbullen. Du drar upp låren mot kroppen och lägger armarna om dem. Sen låter du låren trycka ner armarna  (inte dra med armarna) och när du hittar rätt viktbalans så hamnar du i sittade ställning med minimal smärta :)

Det blev frukost med de andra fina tjejerna på kliniken och ett tag därefter blev vi utcheckade en efter en av Ylva som kom och tittade till oss. Örjan hade varit inne och kollat läget dagen innan.

Väl hemma tycker jag att smärtan har blivit värre igen. Tabletterna tar inte ens bort hälften av smärtan och jag blev dessutom riktigt illamående. Fick då tips av en jättegullig tjej här på forumet att testa Postafen och vips så slapp jag känna mig konstant spyfärdig! Otroligt tacksam.. Dock har min mage svällt upp ordentligt också, förmodligen pga alla piller. Så det är inte bara bröstmåttet som ökat, mitt midjemått har också blivit 7 cm större! :) Själva brösten blir succesivt lite finare för varje dag faktiskt och jag ser verkligen fram emot slutresultatet! Hoppas dock att smärtar börjar avta lite snart, man känner sig verkligen både ynklig och invalid. Men... Vill man vara fin så får man lida pin :)